Om rasen

Utdrag ur rasstandarden

“Helhetsintryck: Bullmastiffen skall vara en kraftfullt byggd, proportionerlig hund som ger intryck av utomordentlig styrka, sundhet och rörlighet utan att vara klumpig”.

Mankhöjd: Hanhund 64 – 69 cm. Tik 61 – 66 cm.

Vikt: Hanhund 50 – 59 kg. Tik: 41 – 50 kg.

Päls: Pälsen skall vara kort, hård och ligga tätt mot kroppen för att ge gott skydd i dåligt väder. Lång, silkeslen eller ullig päls är absolut inte önskvärt.

För bullmastiffen, liksom för övriga raser i molossergruppen spelar beskrivningen av huvudet en viktig roll i rasstandarden. Där står bland annat:

Skallen skall vara stor och sedd från alla håll kvadratisk. Skallens omfång bör vara ungefär lika med måttet på hundens mankhöjd.

Nospartiet skall vara kort. Längden från nosspetsen till stopet skall vara ungefär 1/3 av längden från nosspetsen till nackknölen.

Framifrån sett skall nostryffeln vara bred och med mycket öppna näsborrar.

Öronen skall vara ansatta långt ifrån varandra och högt, i jämnhöjd med nackknölen, så att skallen får ett kvadratiskt utseende, vilket är synnerligen viktigt.”

Mentala egenskaper
Bullmastiffen har charm, massor av charm som den frikostigt låter omgivningen ta del av. Med sin utomordentliga sociala kompetens kommer den som mest till sin rätt om den får ingå i familjen som en fullvärdig medlem som självklart hänger med på de mest skilda aktiviteter (fast kanske inte husses olika mandomsprov, Wasaloppet, Stockholm Maraton och Vätternrundan!)

Man måste ha klart för sig att sinnelaget är ganska så egensinnigt. Den har en klart egen vilja för vad som är nödvändigt, när detta eventuellt bör utföras, hur och i vilken takt. I rasstandarden står “den är föga intresserad av vilt…”
Vid en jämförelse med jagande raser är detta nog så sant, vilket inte hindrar att om en hare rusar upp framför fötterna så kan nog den mest rastypiska bullmastiff förledas till en härlig rusch över gärdena.

Kan man dressera en bullmastiff?
Naturligtvis kan man dressera en bullmastiff, man måste bara ha förutsättningarna klara för sig.

Vad som gör exempelvis bruks- jakt- eller vallhundar så användbara för sina olika arbetsuppgifter är en gemensam, nedärvd drift att t.ex. valla. Det här är en drift så stark, att om hunden inte får utlopp för den genom praktisk dressyr och arbete, kommer den att börja valla vad som bjuds, barn, cyklister, grannens katter. Denna missledda arbetslust är nog tyvärr en alltför vanlig komplikation när man ”förköper” sig på en hundras som är ”mer” än man egentligen orkar med.

Å andra sidan skulle inte en hund av en arbetande ras vara till någon praktisk nytta utan denna starka drift, då skulle den ju sluta arbeta så fort det börjar ta emot.

Tillbaka till bullmastiffen. Den har inte en drift av ovannämnt slag, vilket är en bidragande anledning till att den är en så bra sällskapshund. Däremot har den ett normalt aktivitetsbehov och en normal inlärningsförmåga. Man kan alltså träna lydnad med sin bullmastiff, eller agility, spår, sök eller vad man nu är intresserad av. Allt man behöver komma ihåg är att man kan vara aktiv med sin bullmastiff, men man skall inte välja bullmastiffen om målet är att tävla på elitnivå.

Är bullmastiffen en bra vakthund?
Vad menas med vakthund? Bullmastiffen har ett avskräckande utseende på grund av sin storlek, massiva huvud och svarta mask. Liksom alla andra hundar markerar den med skall och sitt allmänna uppförande om det kommer någon. Dessa två funktioner är de enda man skall kräva av en sällskapshund. En alltför skarp och vaktbenägen hund kan alltför lätt ställa till med obotlig skada om t.ex ungarnas kompisar kliver in utan att knacka. Därför skall man aldrig medvetet uppmuntra tendenser till skarpt beteende.

Om man hamnar i ett verkligt skarpt läge, överfall på motionsstigen t.ex, finns det flera levande exempel på bullmastiffens förmåga att skilja den ena situationen från den andra och hur ”världens snällaste hund” med kraft och beslutsamhet har avvärjt hotet.

Är bullmastiffen en bra barnhund?
Att säga att en hel ras är en bra barnhund är alltid vanskligt. Det ger visioner av genetiskt betingat, orubbligt perfekt uppförande mot barn, med eller utan uppfostran, men en bra bullmastiff, vettigt fostrad tillsammans med vettigt fostrade barn, då går det alldeles utmärkt.

Drabbas rasen av några sjukdomar?
Bullmastiffen tillhör tyvärr inte de allra friskaste, försäkringsbolagens statistik talar sitt tydliga språk. Rasen hamnar också bland de dyraste premiegrupperna.

Hudproblem av olika slag såsom fukteksem och furunkulos får anses överrepresenterade. Höftledsfel är inte ovanligt, men verkar faktiskt mer sällan ge upphov till kliniska problem. I enlighet med SKK:s regler måste allt avelsmaterial ha känd höftstatus.

På senare år har det blivit allt mer vanligt att röntga armbågarna. En del fel upptäcks även här, men upplevs inte som något akut problem i dagsläget, däremot som ett observandum för framtida avel.

Man kan räkna med att en bullmastiff blir 8 – 10 år. Äldre hundar förekommer naturligtvis, men det är tyvärr inte alls ovanligt att förlora sin hund tidigare. Den dominerande dödsorsaken är cancer i olika former.

Hur mycket motion behöver en bullmastiff?
Lagom är bäst och dessutom bör man välja en sansad motionsform, extra viktigt för den växande hunden! Promenader, gärna i skogen och lek med andra hundar räcker bra.

Några avslutande råd

• Ha inte för bråttom, besök flera uppfödare.
• Man bör förvissa sig om att föräldrarna till den tilltänkta valpen är öppna och trevliga mot människor och sansade i sitt umgänge med andra hundar.
• När Du väl fått Din valp; gå på valpkurser, alla valpar behöver social träning och Du som ägare får hjälp och stöd att befästa Ditt ledarskap och ge valpen en trygg uppväxt.
• Håll kontakten med uppfödaren, som har erfarenhet och kunskap om rasen att dela med sig av.

Bullmastiffen förekommer i tre färger, där alla nyanser är tillåtna. Färgen skall vara ren och klar.

….till rött